i mari

Hello sailor

2012-01-26T21:23:00.001+01:00

Prövar second hand-inköpt klänning. Tittar på bilderna. Jo, jag tror att jag gillar den. Med helsvarta strumpor, raggsockor och Dr Martins till så kan det funka.

I grått

2012-01-26T17:48:00.004+01:00

Dagens gråa. Traderaköpt linne från Odd Molly, kavaj från H&M:s barnavdelning, Buddha-halsband med grå pärlor och så mitt bruna second hand-bälte som bär upp hela garderoben för tillfället.

Men nu, nu sitter jag här, mätt efter middag på quornbitar i sås av curry och krossade tomater samt raw blomkåls-cous cous, iklädd fleecetröja och mysbyxor.

3 x inspiration

2012-01-26T08:07:00.000+01:00

Bilder jag inspireras av just nu.

Hur en gammalsängbotten blir installation och anslagstavla. Hur lampan är fäst i taket och lättheten i fjädermobilen.

Fint, en torsdag i januari.

Elden

2012-01-25T17:46:00.004+01:00

Vår bästa investering i husväg är kaminen. Det är något speciellt med värme från en kamin. Sedan är det vackert också. Om hösten och våren eldar vi bort fukten om morgnar och kvällar. Och denna vinter har vi fortfarande inte behövt slå igång värmen i huset.

Många helger tillbringar jag till stor del framför brasan. Pysslar, läser dricker kaffe, ser tv, handarbetar och spelar spel.

Den här bilden visar både hur fin ved kan vara och hur fin en drömkamin är. När jag försöker hitta minus kommer jag bara fram till att man inte ser flammorna på samma sätt.

Nu funderar vi på en vattenmantlad kamin. Maken har funnit dessa alternativ och jag tycker om den. Vet också att jag sett en bild där golvskyddet framför kaminen var en svetsad kant fylld med småsten. Hittar inte bilden, men gillar verkligen idén. Kanske ett projekt inför nästa vinter.

Yogibröd

2012-01-25T08:57:00.004+01:00

Recept / Yogibröd

Ingredienser

1/4 paket jäst
1 tsk honung
3 dl ljummet vatten
3,5 dl hirs- eller boveteflingor
0,75 dl finhackade, torkade aprikoser
300 g kokt, skalad, kall sötpotatis
2,5 dl vatten
2 dl solrosfrön
1 dl linfrön
0,75 dl sesamfrön
2,5 dl boveteflingor
3 dl majsmjöl (hade inte, tog pofiber och bakepro istället)
Kardemumma
0,5 msk salt
1,5 msk olivolja

Gör så här

Smula jästen och rör ut med honung och vatten.

Tillsätt hirs- eller boveteflingor. Låt stå ca 1 timme i rumstemperatur i plastad bunke.

Lägg allt i en degblandare eller matberedare (använder du matberedare, tillsällt inte aprikoserna förrän i slutet) och tillsätt övriga ingredienser (mosa sötpotatisen innan). Kör cirka 10 minuter på medelhastighet.

Sätt ugnen på 100°C.

Fördela smeten i en smord brödform. Grädda brödet 50 minuter.

Pensla med olja och strö ev över sesamfrön.

Höj därefter ugnsvärmen till 175°C och grädda ytterligare 40 minuter.

Fri från gluten, laktos,mjölkprotein och ägg.

Foto: Ica

Finaste Laleh

2012-01-25T08:39:00.000+01:00

"Jag hör hur de ska låta i huvudet och är egentligen mer trogen låtarna än jag är trogen mig själv och min image. Låtarna har en tydlig vilja som jag vill fullfölja, om jag skulle ändra på dem så att de bara passade med vem jag är så skulle de inte bli sig själva. Istället förändras jag utefter det som jag skapar."

Här finns min recension av Lalehs "Sjung".

Nytt hemma

2012-01-23T13:07:00.004+01:00

Efter ett antal telefonsamtal och en bytesprocedur som tagit en månad att arrangera står det äntligen på vår gård. Ett fantastiskt plåtskåp, som dessutom kommer att rymma oandade mänder pyssel.

Herrarna på sista anhalten tyckte att de bytte upp sig när de fick en nyare varit och skakade på huvudet när de hörde att jag inte skulle måla om detta.

Konstigheter, enligt dem. Finheter, enligt mig : )

Huset för mig själv

2012-01-21T22:39:00.002+01:00

Jag har haft huset fullt med fina, lekande flickor i dag. Och trevligt spontan-kaffe-besök.

Jag har bakat bröd, hängt upp tavlor, serverat mellanmål och städat.

Men en timmes andningspaus vid middagstid var skönt.

Vid halvsju-tiden promenerade jag och Hemi genom snöfallet. Jag åt middag och drack vin tillsammans med min svärmor och svärfar.

Siri stannade kvar för översovning med sin kusin. Och Markus jobbar. Så jag och Hemi har huset för oss själva. Hon har redan slagit sig till ro i dubbelsängen.

Och jag, jag ska snart krypa ner i renbäddad säng. Jag har ställt väckaren till imorgon bitti. Då tassar jag upp, drar på mig löparkläderna och springer en runda.

Sedan frukost med fruktsallad, hembakat bröd på sötpotatis, linfrön, boveteflingor och torkade aprikoser - toppat med en avokadokräm med olivolja och parmesanost. Och en stor kopp kaffe.

Det är helglyx för mig.

Träningsredskap

2012-01-20T19:38:00.002+01:00

Jag har tänkt om lite, eller tänkt nytt lite, när det kommer till träningen. Morgonyoga före klockan sex. För det mesta bara solhälsningar, någon gång den stående serien och ytterligare färre gånger så långt som jag gör i första serien. Egentligen utan krav, mer en prövotid för att vänja kroppen vid morgonyoga.

Och så funderar jag på att säga upp mitt Korpenkort. Jag har tränat där så länge. Jag gillar det. Jag underhåller mina resultat. Men samtidigt ... ja jag vet inte.

Istället tränar jag nu enligt hemsidan Bodyrock.tv. Crossfitpass på 12 minuter, och så lite uppvärmning på det. Effektivt och enkelt. Och hemma. Därav bilden ovan. Hopprep, en matta, en pall, en väska som agerar tyngd. Så mycket mer krävs inte. Har också bytt ut väggklockan mot en gymboss-app i telefonen. Smidigt.

2 x fint på mitt skrivbord

2012-01-20T19:34:00.001+01:00

Precis så. Två gånger fint på mitt skrivbord på jobbet i veckan. Lalehs nya att recensera, i fin box och allt och en fin kommentar från en kollega.

Lager

2012-01-17T20:28:00.002+01:00

Spetsar, mohair och ett gammalt second hand-skärp. Och raggsockar och armvärmare. Lager på lager. Varmt.

Men faktiskt. Det är lagom kallt ute just nu. Jag fryser inte alls som förra vintern då temperaturen konstant låg på minus tjugo.

Tjejerna sover, jag är skönt trött. Ska laga en söm, noppa en kofta och dricka te.

Och ikväll ska jag lyckas med att lägga mig tidigt.

Helt oglamourös tisdag. Och jag gillar det.

Lördag

2012-01-14T22:54:00.003+01:00

Både torsdag och fredag har vi ätit middag med släkt och vänner, jag och Siri. Det har varit fint och mysigt. I kväll har vi dinerat ensamma, eller sminkdockan hade visst tagit Markus plats vid bordet. Han är efterlängtad här hemma, både av mig och lillan.

I morse ringde väckaren tidigt. De stående positionerna på yogamattan och sedan iväg på möhippa. Den blivande bruden anlände i en ambulans med discokula och hög musik. Sedan åt vi hotellfrukost och tog oss vidare mot Räddningstjänsten, där hon fick bevisa sin fysiska färdighet med ett brandmanstest. Efter lunch avlöste jag maken hemma, som åkte mot jobbet.

Jag och Siri har fikat på stan, byggt en pusselboll och medan jag tränade så dansade hon lös i vardagsrummet. Jag älskar att se henne dansa, så fri och glad. Jag dansade med henne en stund innan vi gick upp och la oss.

Så nu sitter jag har med en kopp te. Det blir bra med söndag i morgon, hela familjen. Samlade.

Detaljer

2012-01-12T17:02:00.001+01:00

Siri är på ridstallet med vänner och Markus jobbar. Jag ska åka hem till Humlan. Hon kommer att ligga på sängen under täcket och muttra sådär så jag undrar om hon är grymt belåten eller något missnöjd. Jag kommer att städa min garderob.

Jag ser i stjärnor

2012-01-12T16:48:00.002+01:00

Jag hyser någon slags nyfunnen vurm för stjärnor och vill sy på stjärnapplikationer på mest allt. Får nog sätta mig på händerna för att inte överdosera.

De stora golvkuddarna som jag köpt på loppis har fått stora jeans-stjärnor, klippta ur en jeansklänning. Också den köpt i andra hand.

Har en plan på mindre stjärnkuddar i hallen, matchat med något randigt. Och en jeansväska - med en stjärna på. Sedan får jag nog hejda mig!

Tidigt

2012-01-12T07:57:00.003+01:00

Det är tidig torsdagsmorgon i mitten av januari. När klockan ringer före halv sex tassar jag upp, dricker vatten och tar morgonpromenaden med Hemi. Jag tänder en eld i kaminen och rullar ut yogamattan. Det knakar och knäpper i ryggen när jag gör mina tio solhälsningar och några avslutande asanas.

Ett av mina mål för 2012 är nämligen att ge yoga om morgonen en chans. Jag tänker att, för att orka, får jag tänka om på dagarna. Kliva upp tidigt. Lägga mig tidigt.

Kroppen var något stel och motvillig, efter nackspärr och ryggskott. Sedan förstärker den tidiga timmen den känslan.

Men jag kan förstå poängen med att starta dagen med yoga. Hur ren och opåverkad av allt yttre man är. Ingen mat i magen. Inte tänka så mycket, bara göra.

Sedan har jag ätit min frukost i lugn och ro och är på väg till jobbet. Tidigt. Resten av familjen sover. Men så backar jag oförsiktigt. Och kör fast. Inte mycket, men tillräckligt för att däcken bara spinner.

Så nu har jag tagit av mig dunjackan igen. Jobbar hemifrån, till dess att maken vaknar och kan putta på.

Så kan man också börja en torsdag. Mitt i januari.

Andra sidan helgen

2012-01-10T16:27:00.000+01:00

Julen är bortstädad. Inte på det där grundliga, tvättade, dammtorkade sättet. Men ändå. På bordet står en urdrucken whiskeyflaska i väntan på en ljuskopp. Blir fin som ljusstake, tycker jag.

Med ryggen och nacken är det bättre. Mycket bättre. Jag nyttjade ett presentkort på massage jag fick när jag fyllde år och där föll mycket på plats. Inte bara muskulärt. En enkel fråga som nystade upp mycket inom mig och fick mig att se riktningen för 2012. Fint så.

Trettonhelgen flyter mest ihop till en dimma, men fredag kväll minns jag.

Jag har masat mig upp ur sängen och ska laga sen middag till mig och Siri (Markus jobbar). När jag rensar lax går en huvudsäkring. På med täckbyxor och dunjacka (allt går i slowmotion). Pulsa i djupsnön till andra sidan huset, där säkringsskåpet sitter. Försöka få upp det. Nehej, det har fryst ihop. Pulsa in. Flytta vattenkokaren till ett uttag som fungerar. Koka upp vatten. Pulsa tillbaka. Med vattenkokare. Hälla över skåpet, öppna, byta säkring. Pulsa tillbaka.

En halvtimme senare. Vi sitter och äter middag. Huvudsäkringen går. Igen. På med täckbyxor och dunjacka. Runt huset. Skåpet har frusit igen. In. Flytta vattenkokaren. Ut med vattnet, hälla, byta. Ringer till Markus för att rådgöra, han har inte tid att prata och trycker bort samtalet. Pratar med pappa i telefon när jag hör illtjut och gråt inifrån. Siri har ramlat från soffan och slagit i huvudet.

Nåja. Efter det gick det ingen fler säkring. Inte min heller, jag fick le mitt i eländet.

Och på lördagen kände jag mig så pass mycket bättre att jag och Siri kunde ta bussen till Skellefteå, för att äta en sjurätters middag på Bryggargatan. Hon åt sig igenom menyn med god aptit. Jag med. Sedan somnade hon i barnvagnen och vi stannade kvar i grannstaden över natten. Skön slö söndag, dock med mycket illamående och yrsel från nacken.

Men nu. På andra sidan helgen. Mjukare, varmare, gladare. Inte lika ont.

Ryggskott och nackspärr

2012-01-06T13:39:00.002+01:00

Onsdag morgon på jobbet. Står och pratar med nyhetschefen när jag känner hur allt i kroppen liksom krampar ihop och fryser till is. Jag kämpar en stund innan jag inser att det är dags att åka hem.

Samlar ihop någon slags värdighet och går sakta till bilgaraget. Bäddar upp med handskar och sjal mellan nackstödet och nacken och kör i 20 km/h hem. Får hjälp att ta av jacka och skor. Sedan dess har jag legat i sängen. Första dagen med hjälp att kunna sätta mig upp. Andra dagen med skjuts till naprapaten för hjälp. Tredje dagen i dag. Jag har varit uppe, säkert en halvtimme åt gången innan jag måste vila ryggen.

Och även om det gör så ont att orden och talet liksom fastnar i kroppen så känner jag liksom mycket. Även om det på ett sätt är som att tankeverksamheten inte riktigt fungerar fullt ut. Men det är ryggskott och nackspärr, inte någon livshotande sjukdom. Och även om jag aldrig varit så dålig så kommer det att gå över. Och det är mer sällan jag har ont nu än tidigare.

Jag har sovit, vilat, bläddrat i kataloger och pausat för mer vila. Jag har lyssnat på Vinter i P1 med fina Mia Skäringer och jag har sett en film. Jag har stretchat försiktigt och försökt äta lite. Något trycker, så jag är snurrig och illamående, lite godis klämde jag dock ner när mamma kom med det i går ...

Markus jobbar, intensivt, hela helgen. Men farmor och farfar har hämtat på förskola, de har gett middag, promenerat hund, kommit med värktabletter. Och mormor och moster har också varit här med mat, omtanke, vetevärmare och kärlek. Det är fint att vara omgiven av värme, och lätt att ta emot hjälp när man är så dålig att man inte klarar sig själv.

Siri är och åker pulka i snöfallet. Jag ska i stilla mak åka till jobbet och köra ut mina Helgsidor. Vila på jobbsoffan och handla lax, till kvälls önskemåltid enligt dottern.

Vi pysslar, vilar, kramas - och är frustrerade emellanåt.

Men med så mycket omtanke och kärlek som slingrar sig runt min ryggrad, som värmer mig, kota för kota, som gör mig stark och hel. Då kan jag inte bli annat än bättre.

Årssammanfattning 2011

2012-01-03T20:30:00.002+01:00

ÅRETS PROJEKT: Kroppen, kanske. Träningstiden 2011 uppgick till 13 025 minuter eller drygt 9 dagar. Jag deltog i min första riktiga yogaworkshop och tyckte det var underbart.

ÅRETS HÄNDELSE: Är väl det pärlband av händelser som sker mest hela tiden. Guldkanten på vardagen. Det känns redan som om det skett för länge sedan. Men den dagen jag fick min ansökan om grishormon godkänt efter en halvskum resa till Järna - det var en stor händelse. Och en seger.

ÅRETS RESA: Visst önskar jag att pengarna skulle räcka till fler resor, längre bort resor. Men det finns i framtiden, det är jag säker på. Vår semester i Stockholms skärgård, med favoriten Sandhamn var fantastisk. Men mest minns jag en natt på stugan i Skellefteås skärgård. Två vackra flickor som dansar fritt under natthimlen. Långhåriga och fria i sina själar. Kullerbyttor, duggregn och piruetter.

ÅRETS HURRA: För alla människor runt mig. För att det finns de som älskar, fångar upp. De som hjälper, tänker, assisterar. Årets hurra till alla er. För kommentarer, här och via mejl. För sms, telefonsamtal och möten.

ÅRETS SLIT: Förra året skrev jag såhär: "Knäproblemen, som visade sig bero på min Levaxinmedicinering. Läkare, ovilja, Pronaxen, kortinsonsprutor. Resan är inte slut, men nästa vecka åker jag till Järna för att ansökan om en medicin som benämns torkad svinkörtel. Att ha ont i vardagen, att vakna om nätterna av smärta - och framför allt att inte kunna yoga och springa har varit mest slitigt. När jag står på yogamattan eller knyter på mig springskorna blir jag till fullo mig själv."

Det blev ju bra. Väldigt bra, när jag fick byta till grishormon. Men kroppen är fortfarande dålig. Jag hoppas att jag skalar av lager på lager av gammalt ont, för att komma igenom som en helare människa. Resan fortsätter.

Ett annat slit var ovissheten, den som de flesta av oss måste lära sig hantera när människor de älskar är sjuka. Det är kanske årets största slitighet. Men just nu vilar vi i nuet, och nuet är bra.

ÅRETS PLAGG: Traderade på mig några fler Odd Mollys och försöker tänka kvalitet, istället för kvantitet. Mina vinterskor, de bebissköna Manitobah Mukluks är kanske årets plagg. Fast de är skor.

ÅRETS KÖP: Den vackra, fina Mac:en som jag skriver på nu. Förutom att ha gjort surfandet och bildfixandet roligare så ser vi allt mer på datorn. Drar skärmen närmare sängen i gästrummet uppe. Kollar dokumentärer, play, tv-serier. Mysigt. Och nära mina tjejer när jag är ensam hemma. Gasspisen kvalar nog också in som årets köp. Så mycket roligare att laga mat. Faktiskt.

ÅRETS BOK: Det går ju aldrig att utse en. Men främst håller jag nog "Det broderade hjärtat" av Carole Martinez. För språket. För den sällsamma historien.

Frasquita Carasco växer upp i den andalusiska byn Santavela och blir en sömmerska med magiska krafter.

Med hjälp av sin synål kan Frasquita återskapa vad som helst och göra det levande: Blommorna på hennes brudklänning vissnar av bybornas avundsjuka blickar; madonnan i kyrkan får ett sidenhjärta som slår; hennes makes röda stridstupp lappas ihop, fjäder för fjäder; den upproriska lantarbetaren Salvador får sitt svårt sargade och sönderslagna ansikte ihopsytt så att han blir än vackrare efteråt.

Linda Olssons "Det goda inom dig" håller jag högt, liksom böckerna om löpning "Vad jag pratar om när jag pratar om när jag pratar om löpning" av Hariku Murakami och "Born to run - jakten på löpningens själ" av Christopher McDougall.

ÅRETS FILM: "True grit" för den sköna hårdkoktheten, "Fish tank" för socialrealismen, "Cornelis" för känslan och "Miss Potter" för att det är den där perfekta filmen som både ger en bra känsla, glädje och en djupare kunskap.

ÅRETS MUSIK: Nä, jag har nog inget bra att komma med här. Gillade Anna Ternheims duett på hennes senaste platta. Annars känns det som om jag mest Youtubat "Meditation music" för att få skrivro.

ÅRETS SORG: Det är försommar. Jag går i en korridor och får koncentrera mig för att kunna andas. Allt jag vill är att fly. Att vända om. Men det är inget alternativ. Jag fortsätter gå, jag fortsätter andas. Och det går så bra det kan gå. Andrum kommer. Just nu är det lugnt. Egentligen känns det inte helt bevkämt att lista årets sorg, men barnlängtan är en slags passiv sorg. Jag vill inte låta den komma upp i dagen allt för mycket. Jag njuter av det barn jag har, och hoppas att det ordnar sig med resten. Kanske 2012 är vårt år?

Förlora sikt

2012-01-03T12:49:00.000+01:00

Jag grämer mig lite för att jag startade det nya året med två klagoinlägg. För trots allt trubbel med kroppen, så känner jag mig förvånansvärt lätt i sinnet. Det är inte så tungt att kliva upp om morgnarna och jag längtar till dess att jag kan stå på yogamattan igen.

Två saker är väldigt starka för mig 2011.

Jag har på riktigt upplevt den där nära vänskapen. Den som bara är. Den, där man finns för varandra, i vardagen. I det lätta, och i det svåra, hela vägen igenom. Det har varit mig förunnat, att ha en sådan vän vid min sida under mystiska läkarresor och svåra Umeåtider. Jag är lyckligt lottad.

Jag känner mig också inspirerad och stolt över min man. Som vågade utvecklas, som vågade förlora fotfästet. Ta steget. När jag såg honom, lite på håll, under juldagen, uppdagen med en dialog. Då tänkte jag. Å, vad han är snygg och fin. Tänk att det är min man.

Den fina bilden ovan kommer från Etsy.

Tisdag morgon

2012-01-03T08:24:00.003+01:00

Började denna tisdag med att pulsa runt i snön med Hemi på morgonpromenad. Hon uppskattade det föga. Sedan skottade jag mig mellan ytterdörren och bilen, sopade den med piassavakvasten, gungade mig ut på vägen och kryssade mellan snödrivorna till stan.

Låg på britsen hos naprapaten halv åtta. Låsningar i nacken, domningar i armen, tryck över bröstet, ryggskott - fast mellan skulderbladen. Passade på att svimma litegrann, först försvann hörseln, sedan började det snurra och sedan blev det svart. Lite kallsvett på det så var jag i hamn. Några knakningar och återbesök på torsdag.

Efter det har jag suttit i bilen i ett kallt garage och gråtit. Jag mår illa, har börjat behandla med värktabletter. Och klockan är bara strax efter åtta. Vart ska denna dag sluta?

En sak vet jag dock. Plogkarmen får bli kvar till Markus kommer hem i natt.

Nej det är absolut inte vad det ser ut som

2012-01-02T21:14:00.002+01:00

Jag funderar på min årssammanfattning och har läst tillbaka lite i tiden. Och jag tror att 2011 på något sätt har varit de kroppsliga problemens år.

Bilderna ovan är kanske lite knäppa, jag tänkte på det när jag, Siri och Pierre fotade oss i Photobooth i dag och den övre bilden låg längst fram. För man kan lätt tro att det är gravidbilder. Men det är min ont-i-magen-bild. För att jag ska komma ihåg hur jag verkligen ser ut när jag har ont i magen. Inget tillgjort och utspänt, bara ont. Och så en referensbild från i dag, som är en hyfsat bra dag. Gräsligt och plågsamt är det.

Jag har dessutom resignerat och bokat tid hos naprapaten. Mina ryggproblem, som gav sig till känna vid lucia gör mig ont och nu begränsar det mitt livsrum. Så naprapat i morgon, massage nästa måndag och sedan hoppas jag på ett sinnesutvecklande 2012, där jag inte känner mig så fången i kroppen.

Ompysslad

2011-12-30T21:47:00.002+01:00

En fin kväll. Bra besked. Jag tog ledigt i förmiddags, yogade på Underground i eftermiddags, jobbade ett tag och har spenderat fin tid med min familj.

Nu ikväll har jag blivit ompysslad av mamma. Hur skönt är det inte att först ligga i hennes mjuka säng med vetevärmare på ryggen och höra henne småprata med Siri. Och hur skönt är det inte att få fantastisk ryggmassage därefter.

Jag känner mig omhändertagen. Och redo för en nyårshelg i Kåbdalis.

Pyssel

2011-12-30T10:34:00.002+01:00

Inför julafton köpte jag en skön bomullstunika till Siri. Sedan arbetade jag med virknål, nål, moulinegarn och små pärlor. Lagom litet pyssel och paketöppnerskan blev glad.

Manitobahs

2011-12-29T12:57:00.000+01:00

En varm gåva till mig själv. Manitobah Mukluks i färgen olive. Varma, gosiga, sköna, lite som rysk prinsessa möter indian. De pärlbroderade skorna är handgjorda från Kanadas urbefolkning.

Sliten

2011-12-29T08:53:00.002+01:00

Nä, alltså. Just nu skulle jag gärna pausa. Med vad vet jag inte. Kanske ligga på soffan och läsa en lättsmält roman. Med förmåga att koppla bort tvätt- och strykhögar, frammeliggande småplock och vissna hyacinter.

Jag har haft jättemycket problem med ryggen på sista tiden, med bra hjälp är den nu mycket bättre även om inte helt bra. Hela julen har jag dragits med en riktigt stor och ond blåsa i munnen, en sådan som gör att det nästan inte går att äta. Jag har en visdomstand som krånglar och jag har ont i magen. Sådär ont i tarmarna, som gör mig på dåligt humör. Jag sjunger en klagosång, jag hör det. Det är nog mest magen som gör att jag vill pausa. Ett tag blev det bättre sedan jag valt bort både mjölk och gluten, men nu är jag dålig igen.

Det dränerar mig och jag känner mig som en sämre människa för tillfället.

Men när jag tycker som mest synd om mig själv försöker jag känna all kärlek som finns runt om. Naturligtvis från mina nära vänner och min familj. Men också kärleken i shalan, hur jag kan slås av hur fint det är att det finns människor där som hjälper mig in djupare i positioner. Jag känner kärlek i andras andetag på yogamattorna runt omkring. Jag känner kärlek när min kinesiolog hjälper mig. Och vid många andra tillfällen.

Jag är lyckligt lottad, bara lite sliten just nu.

Rött med färgstick

2011-12-27T21:18:00.002+01:00

Några bilder från julveckan ur min kamera. Hade rött klädtema alla dagar utom en. Odd Molly har fina röda toner i sina plagg, sådär djupt finröda som jag tycker om.

Förväntansfulla kusiner väntar ivrigt på tomten. Jag, min syster och Siripiri på julafton och så hjälper lillasyster sin storasyster hund med ett kexpaket på juldagsmorgonen.

Sedan dess har jag dansat, kommit hem sent - och varit särdeles trött.

Över kvällsteet igår enades vi om att julen varit fin, men att det hade varit skönt med några dagars vila med film och böcker och promenader istället för pang på en ny arbetsvecka. Nåja, det är världsliga problem!

Julafton

2011-12-24T21:52:00.002+01:00

De senaste dagarna har jag yogat mig genom hela första serien två gånger. Varken graciöst eller på något sätt fullkomligt. Men jag har gjort det och det är en stor milstolpe för mig.

I går kväll jobbade jag rätt länge med teknikproblem och kom hem till hemlagad pizza och lilla julafton med goda vänner. Mysigt. Och i dag har vi som vanligt ätit frukost hos pappa och hans sambo. Vi har haft julafton hemma hos med tomtar, god mat och paket. Julafton 2011 blev en fin dag!

Nära jul

2011-12-22T21:16:00.002+01:00

Det är en omställning, att vara mestadels ensam vuxen om kvällarna. Inte så att det är jobbigt. Det är mer ensamt, att inte föra de vuxna samtalen jag tidigare inte reflekterat speciellt mycket över. Eller den där känslan av att vara två, i tystnad. Att veta, utan att behöva säga.

Tack vare att Markus ofta åker till jobbet mitt på dagen och tack vare mina svärföräldrar är Hemi promenerad när vi kommer hem från förskolan strax efter fem.

För det är egentligen det som annars är slitigt, att fixa middag och ta med Siri på barnvagnspromenad när hon vill mysa och göra sig klar för sängen.

Men nu slipper jag det och kan rasta Hemi en liten bit efter vägen när Siri somnat.

Och Siri är stor, hjälpa-till-ig.

Men det är lite bitterljuvt ensamt, på något sätt. Jag yogar mig för det mesta genom kvällarna. Dricker te till min bok eller något Play-program.

Ett tag nu har jag varit sliten i kroppen. Upphakningar i ryggen, mycket problem med magen. Jag har uteslutit gluten och det har blivit bättre. I kväll är jag dock sämre. Men jag har ett skönt lugn i mitt hjärta. Jag och Siri har bakat och hon har somnat i min famn. Jag har eldat och kramats med hunden. Och nu. Nu är det min stund. Jag ska tända ljus, ta ett varmt bad och sätta mig i den undergörande massagestolen en stund.

Det är mitt sätt att tillbringa denna vardagskväll nära jul.

Klappar

2011-12-20T13:07:00.000+01:00

En del av årets paket inslagna och dekorerade, bland annat med hjälp av tekniken quilling. Enkelt och roligt. Åter är det min vän och arbetskamrat Sanna som fotograferat.

Peace piece

2011-12-20T12:59:00.000+01:00

Jag läste och fullkomligt älskade Linda Olssons debutbok ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”.

Den handlar om en ung författarinna som drar sig undan till en liten by i Dalarna för att kunna skriva färdigt sin roman. Hennes närmaste granne är en äldre kvinna. Dessa två personer närmar varandra, försiktigt och fåordigt.

Det kanske inte låter mycket för världen, men det är en fantastisk bok. En sådan läsupplevelse när både handling och språk är fantastiska. Samförstånd, vänskap, smärta och tysthet.

Och så tilltalet, språket, hur orden är behandlade. Varsamheten, exaktheten.

Sedan kom ”Sonat till Miriam”. En bok med vacker titel, men som inte alls berörde mig på samma sätt.

Jag och min svärmor lyssnade till Linda Olsson på en Ordmånkväll. Hon är född och uppvuxen i Sverige, men bor sedan många år tillbaka på Nya Zeeland. Hennes två första böcker är skrivna på engelska och har olika översättare. Jag minns att hon pratade mycket kring innebörden av detta, med olika översättare.

Så kom en tredje bok som jag inte uppmärksammade, alls. Men för ett tag sedan blev jag tipsad om den och har precist läst sista sidan.

Och magin är tillbaka.

Jag läser mig till att Linda Olsson denna gång skrivit parallellt på svenska och engleska.

De precisa formuleringarna. Historien om en svensk kvinna som flyttat till Nya Zeeland. Som tar hand om en pojke, uppenbarligen misshandlad av sin mormor.

Den är så fin, så fin.

I boken spelar pojken och kvinnan piano tillsammans. Jag sökte reda på ”Peace piece” och när jag lyssnar till den ser jag dem framför mig.

Och det är fint och kärleksfullt och smärtsamt. Allt på samma gång.

Jag är väldigt glad för ”Det goda inom dig”.

God jul

2011-12-19T08:30:00.001+01:00

Min vän och kollega Sanna Eriksson fångade Siri på bild när hon var hemma hos oss och fotade till ett jobb.

Granen var nyklädd och Siri bar en klänning som min mamma sydde till mig när jag var liten.

När Siri såg den frågade hon mig om jag skulle spara bilden i mitt hjärta för evigt. Jag svarade ja.

Om att tala

2011-12-13T21:22:00.003+01:00

När jag gick högstadiet och vi skulle hålla en föreläsning grottade jag ner mig i festivalen Piteå dansar och ler. Jag planerade varenda ord minutiöst, ja sekundiöst om det nu finns ett sådant uttryck. Med den påföljd att mitt anförande var otroligt stelt och tråkigt.

Dessutom redogjorde jag mest för vad som ingick i sponsorpaketen guld eller silver. Ni förstår att jag gick in för det, med tanke på att jag minns det så många år senare.

Nej att stå upp och tala är inget jag känner för.

Jag testade på lärarrollen när jag praktiserade på gymnasiet, men kände att lärare är inget jag har en naturlig fallenhet för.

Men - för ett tag sedan fick jag ett erbjudande om att besöka de nuvarande studenterna som läser samma journalistutbildning som jag gjort. Uppdraget var att prata redigering för ett grupp som läser en redigeringskurs på B-nivå.

Och det kändes alldeles för roligt och alldeles för mycket utmaning för att jag ens skulle fundera på bortförklaringar.

Jag fick några bra punkter att tala kring och jag åkte in till jobbet i söndags och sammanställde en PDF med exempel. Men sedan bestämde jag mig för att prata fritt ur hjärtat. Att våga associera, att våga riskera att jag har för mycket eller för litet att säga.

Men det gick bra. Studenterna ställde bra och intresserade frågor. Och jag fick återigen fundera igenom vad jag gör om dagarna. Hur mycket jag gör. Och hur många medvetna val jag gjort på vägen och gör hela dagarna.

Vilken gåva, egentligen.

Gardiner

2011-12-11T20:50:00.005+01:00

Lite julröda kuddar i sofforna, några luftiga gardiner i köket. Något mer ombonat, när snön faller och vi har den tredje i advent.

Tidigare hade vi en vajer som gardinstång vid altandörrarna. Men en vacker vårdag när solen sken in la Hemi sin hundkropp där för att värma sig och låg ner gardinerna och hela anordningen. Nu testar jag ett nytt arrangemang, där en grundmålad ribb som blev över vid fasadbytet utgör gardinstång.

Från Siri

2011-12-11T20:44:00.003+01:00

Naturligtvis, Siri längtar till julafton. Till tomtebesök och paket. Men jag vet också hur roligt hon tycker det är att ge gåvor. Nu när hennes pappa varit borta en stor del av veckan har hon skapat ett vackert kort med hans favoritfärger som han fick när han kom hem. Så idag har vi ägnat en del av dagen att göra hemgjorda klappar.

Från Siri.

Glasburkar, ljusmassa med rödfärg till, vackra band och handskrivna lappar. Dessutom konstfärdigt inslagna och dekorerade med washi-tejp, snören, lappar och lacksigill. Allt enligt konstnärinnans önskemål.

Om en viktig text

2011-12-10T09:56:00.002+01:00

Jag önskar att jag kunde visa er texten redigerad på sidorna, som den ser ut så. Men eftersom jag inte har den möjligheten klistrar jag in texten rakt av. För den är viktig. Här finns den med bilder på Piteå-Tidningens hemsida.För stark för att vara ett brottsoffer?HORTLAX När Emelie tog sin bebis och lämnade mannen som misshandlat henne i flera år började en ny kamp.
- Istället för att få hjälp och stöd fick jag höra att "Du som ser så stark ut, var det verkligen så farligt?" Till slut började jag tvivla på att jag valt rätt. Jag vill berätta min historia för att myndigheterna inte ska kunna säga att det inte fungerar så.

Orden "Välkommen" på husväggen. Ett hem med bänkskivor i ek, smakfulla fondväggar och levande ljus.

En vacker ung kvinna och hennes man.

En barnmatstol med rutigt tyg. Julgranen, klädd invid soffan.

En trevlig pratstund vid köksbordet.

När jag i efterhand sammanfattar mitt möte med Emelie Stolt krockar bilderna.

För hemma hos henne möter jag en verbal, stark person som berättar sin historia med intensivitet, men aldrig med självömkan. Hon liksom ... bara berättar. Min själ känns inte tyngd.

Så sitter jag på jobbet med mina anteckningar.

Och en stor klump i magen.

För på dataskärmen växer Emelies historia till något som rör och berör hela mitt väsen.

Och där någonstans har ett av grundproblemen för Emelie legat hela tiden.

Hon har inte passat in i schablonbilden som brottsoffer.

Och efteråt, när hon vågat lämna sin destruktiva relation, fick hon fungera som alla myndigheter själv.

Nu delar hon med sig av sin berättelse.

- Det finns många brottsoffer som inte kan berätta, men jag har ingen hotbild riktad mot mig längre. Jag vill berätta därför att jag har varit så förbannad på samhället, det har varit en stark drivkraft. Istället för att få hjälp och stöd fick jag många gånger höra att "Du som ser så stark ut, var det verkligen så farligt?" Mitt möte med myndigheterna gjorde mig tillslut tveksam till att jag valt rätt. Nu vill jag berätta min historia, för att inte myndigheterna ska kunna säga att det inte fungerar så.

För åtta år sedan träffade Emelie sin före detta sambo. Det blev snabbt allvar och de flyttade ihop. Emelie var då 19 år och studerade till lärare.

- Rätt snart märkte jag att det inte stod rätt till, det var precis som det står i böckerna om misshandel. Svartsjukan var det första tecknet. Han var väldigt kontrollerande. När vi träffades hade jag ett brett socialt nätverk och pratade med alla, men successivt försvann det, säger Emelie.

Efter ett år blev hon gravid. Då var psykisk och fysisk misshandel en inflätad del av relationen.

- Under graviditeten blev misshandeln, framför allt den psykiska, värre. Det var bara på skolan jag hade någon social kontakt, allt annat hade han lyckats ta bort. Jag tror att utbildningen räddade mig, men det var en surrealistisk situation. Vi läste och pratade om våld men på mig var det ingen som såg något. Jag blev expert på att dölja hur jag hade det hemma, säger Emelie.

Kanske på grund av hennes utstrålning. Och för att hon med precision dolde sina blåmärken, både de fysiska och de själsliga.

- I vanliga fall tar man energi hemifrån för att orka med jobbet eller skolan, för mig var det tvärt om. Skolan gav mig energi för att orka gå hem och mitt fokus var att klara utbildningen.

Men när parets dotter föddes förändrades villkoren.

Emelie fick en annan person att bry sig om.

- När vi stod i kyrkan och döpte vår dotter och jag såg alla jag tycker om där i kyrkan så kände jag att jag ljög om allting.

Emelie bestämde sig för att gå.

Och väntade på ett bra läge.

Tre månader senare, den 17 mars 2007 lämnade hon våldet.

- Dagen innan sa jag till honom att om du rör mig igen kommer jag att anmäla dig. Det hade jag sagt många gånger tidigare, men nu menade jag verkligen det.

Han rörde. Hon ringde polisen.

- Men han kastade telefonen i väggen så den gick sönder. Någonstans tänkte jag nog att polisen skulle spåra samtalet som de gör på film och sedan komma och rädda mig. Men de kom aldrig.

Den känslan, av att bli lämnad kvar har Emelie mött tidigare.

Vid ett tillfälle larmade deras grannar polisen.

- När de ringde på dörren och kom in i lägenheten skämdes jag och tyckte att det var otroligt pinsamt att grannarna hade hört och ringt polisen. En polis pratade med min sambo och en kom och pratade med mig. Jag trodde inte att det var sant när de lämnade honom kvar och gick och stängde dörren. Jag trodde att de skulle ta honom med.

Efter det sa Emelie och hennes dåvarande sambo upp lägenheten och flyttade.

Det gick inte att bo kvar. Alla visste.

En ny lägenhet, nya bråk, fler värkande ord och slag.

- Å ena sidan satte han mig på en piedestal och gav mig otroligt mycket bekräftelse. Det gjorde att jag stannade, jag kände mig behövd. Å andra sidan var jag utsatt för ett extremt kontrollerat våld.

Men den 17 mars 2007 ringde Emelie polisen för att göra en anmälan.

Hon ringde också sin mamma, för att hon skulle komma och hämta sitt barn och barnbarn.

- Det är bland det svåraste telefonsamtal jag har ringt. Medan jag väntade på henne packade jag en väska. Då kom min dåvarande sambo hem. I efterhand tänker jag på hur mycket som hade kunnat gå fel, jag var ju själv med min åtta månader gamla dotter och vår hund, men jag var så fokuserad. När jag klev utanför dörren visste jag att jag aldrig skulle gå tillbaka. Jag lämnade hela mitt liv i den lägenheten.

Så började en annan resa. Efter tre år av hot, onda ord och misshandel tog Emelie sin dotter och den lilla livsgnista som fanns kvar, och gick.

- Just då var jag bara rädd för vad andra skulle tycka om att jag kunde råka ut för det här. När jag levde i den relationen ville jag inte berätta för någon eftersom jag skämdes, men efteråt förväntades jag berätta samma sak gång på gång. På ett sätt gjorde det mig starkare, men det gjorde också att jag fick en distans till vad som hänt och jag började ifrågasätta mig själv. Var det verkligen så farligt?

Emelie gick aldrig tillbaka till sin dåvarande sambo. Men för att hon lämnat relationen betydde det inte att hon var fri.

Emelies man Björn kommer ut i köket och gör en kopp kaffe. De byter några ord innan han sätter sig i kontoret igen. På avstånd, men ändå nära.

- Dagen efter att mamma hämtat mig satt jag hemma hos mina föräldrar och pratade med polisen i telefon. Jag tänkte att "Nu tar de över". Men så var det inte. Jag upplevde att jag skulle driva allt själv och så får det inte vara. Speciellt inte när man har levt i en relation som gjort att man är helt skadad inuti. Min överlevnadsinstinkt fick mig att ta tag i allt, att inte ge mig, men den sista jag prioriterade var mig själv.

- Jag tänkte att jag denna gång hade tillräckligt för att anmäla. Det är sjukt att man tänker i termer av "tillräckligt". Var går gränsen för vad som är bråk och vad som är misshandel?

Emelie bestämde sig för att ta sin examen.

Rättsligt drev hon frågan framåt och bokade tid med läkare, kurator, åklagare, kvinnojour och socialtjänst.

- Jag fick vara alla myndigheter själv. Det var ingen som hjälpte mig med vad som behövde göras.

En dag kom det ett brev. Förundersökningen var nerlagd i brist på bevis.

- Jag blev så arg, jag kände mig sviken av samhället. När jag ringde upp åklagaren och bad om en förklaring så frågade jag om det hade varit bättre om jag varit blodig och medvetslös. Och jag fick svaret att på ett sätt hade det varit bättre. Då tänkte jag "Varför försöker jag ens?". Det var det värsta knytnävsslaget i magen och jag kände att jag lika gärna kunde gå tillbaka. Även om domen inte hade varit fällande, så hade känslan varit en helt annan om jag under tiden hade fått myndigheternas stöd och hjälp. Då hade jag stått med en helt annan känsla.

Några månader senare flyttade Emelie till Stockholm.

- Jag köpte lägenhet och bil. Jag skolade in min dotter på förskola och började om på nytt. Visst var det jobbigt att flytta hundra mil från min familj men jag behövde det för att få yta. Jobbet blev min räddning, jag bara jobbade och sov.

Så flyttade hennes före detta sambo efter, han ville vara nära dottern.

Efter en lång process om vårdnaden tog han hand om deras dotter varannan helg. Det fungerade bra.

Mitt i allt träffade Emelie sin nyblivne man, Björn.

- Alla tyckte att det var vansinnigt, men jag kände att jag kunde vara personen jag var innan. Jag la korten på bordet på en gång. När bekräftelsen, även om den är sjuk, försvinner blir det tomt. Jag behövde lyftas upp igen men det var något jag behövde göra själv. Att gå in i ett nytt förhållande var inte lätt och jag har fortfarande många egenheter, men efter många år av arbete med mig själv har jag kommit en bra bit på vägen.

- Även om det inte syntes utanpå var jag rädd hela tiden. Min före detta hade tagit bort glädjen i livet för mig. Det tog lång tid att hitta tillbaka. Jag läste böcker av andra som blivit utsatta och började jämföra mig med andras relationer med våld och då kände jag att min historia är aldrig tillräcklig. Jag ser inte ut som ett brottsoffer, kanske var det därför jag inte fick hjälp. Det har varit till min nackdel att jag ser stark ut, men när jag själv ser på kort från den tiden ser jag tomheten i min blick, jag ler inte på en enda bild.

Den ständiga maktbalansen. Telefonsamtal, sms, mms, mejl. Att aldrig få vila. Att vrida och vända på orden. Maktlösheten.

Det är övermäktiga saker för en människa att hantera.

- Det tog lång tid innan jag vågade fantisera om ett annat liv.

Det har gått ytterligare några år. Emelie och hennes man Björn, som funnits vid hennes sida hela tiden, har flyttat tillbaka.

Det finns ingen hotbild längre.

Paret har fått en gemensam flicka, som nu är ett år.

Emelies äldre dotter är drygt fem år.

- När hon frågar om vår bakgrund svarar jag på hennes frågor så ärligt och enkelt jag kan. En dag hoppas jag att hon känner sig stolt över att jag väljer att jobba med det här.

En stark ilska har länge varit drivkraft för Emelie. Nu behöver hon inte den känslan längre, utan hyser istället en stark önskan om att samhället ska bli bättre på att ta hand om våldsutsatta personer. Att det ska finnas en samsyn, förankrad i alla led ett brottsoffer möter.

- Våldet stal flera år av mitt liv, jag var rädd hela tiden. Rädd för att någon skulle få veta, för vad andra skulle tycka. Jag var rädd för att misslyckas, att inte bli trodd. Jag var rädd för att stanna och rädd för vad som skulle kunna hända om jag gick. Nu är jag inte rädd längre. Jag behöver inte vakna med ont i magen och undra över vad som kan gå snett just den här dagen.

FAKTA

Namn: Emelie Stolt.

Ålder: 27 år.

Familj: Man, två döttrar, 5 och 1 år.

Gör: Driver eget företag som konsult, utbildar inom hudvård, kosmetik och ledarskap. Är ambassadör för kvinnors företagande. Har gjort informationsfilmen "Emelie, mitt möte med myndigheter.", producerad i projektet "Samverkan mot våld". Föreläser bland annat för myndigheter som vill bli bättre i sitt bemötande av våldsutsatta. Ska hålla kurser i självförtroende/självkänsla till våren.

Intressen: Jag älskar mitt jobb, att coacha andra kvinnor, umgås med familj, pyssla, resa - och så har jag stort behov av egentid. För mig är det viktigt med lugn och ro inuti.

För pysslet

2011-12-09T15:35:00.002+01:00

Det finns ingen ände. Pysslet tar över vårt hus! Istället för att kämpa emot och sortera sortera sortera så vill jag ha ett skåp. Ett stort skåp. Eller flera små ihop. Huvudsaken är att de sväljer en massa pryttlar.

Inspirerad av en väns projekt testade jag att trava byrålådor och gamla trälådor i en egen bokhyllekonstruktion i köket. Fint och personligt, men problemet med öppna hyllor kvarstår. Jag vill kunna stänga dörren och glömma whats inside.

Sent en kväll när maken kommit hem från jobbet satt vi och pratade över en kopp te. "Ett plåtskåp skulle vara fint", sa han. Och det är klart att det är ett plåtskap vi ska ha.

Inte det enklaste eller billigaste att finna, men jag skickade inspirationsbilderna ovan till min far. Det verkar som att vi kanske får napp.

Om att ha koll på titlarna

2011-12-07T20:07:00.003+01:00

Siri ligger nedbäddad för natten och frågar än en gång om pappa slutat jobba med tänder.

Jag frågar henne om hon vet vad han gör nu.

- Han lagar mat, då är man kock, förkunnar hon.

- Vad gör jag på dagarna då? undrar jag.

- Du gör tidning, svarar Siri.

- Jo, men vad heter det jag gör? frågar jag.

- Det heter pensionär!

Kväll hos oss

2011-12-07T16:29:00.002+01:00

Yogakursen blev inställd igår. Jag eldade istället på i kaminen och gjorde min practice framför lågorna.

När Siri förstod vad jag skulle göra insisterade hon på att få somna till mina andetag.

Det är bland det bästa hon vet om kvällarna, att ligga och titta på mig när jag yogar och känna ögonlocken bli tyngre och tyngre.

Så vi bäddade ner henne och efter en liten stund sov hon gott, min skatt.

När det genomarbetade får ta plats

2011-12-06T10:10:00.003+01:00

Till och med jag måste glädjas. Det ligger äntligen snöflingor på marken. Och även om jag halkade i går morse och slog upp min sträckning i låret och gjorde illa svanskotan och bakhuvudet så är det vita välkommet.

Jag har nästan helt lämnat all träning utom yogan. Det känns rätt just nu, och jag försöker lyssna och lita till mig själv. Ikväll åker jag på yogakurs och syster min kommer och tar hand om våra tjejer medan maken gör sin första arbetsdag i Skellefteå. Det blev lite ändrade planer där, men det blir nog bra.

Just nu pausar jag och andas. Jag jobbar med 11 357 vackra och viktiga tecken som ska bli en artikel till på lördag. Och mitt i texten, som långsamt börjar andas och pulsera av liv blir jag avbruten. Min cykel, som jag ställt in långt under en trappa för att växlarna frusit, får absolut inte stå där. Den stör ordningen. Bättre att jag kör bil, släpper ut avgaser och måste lämna jobbet var tredje timme för att ställa om p-skivan. Misshandel och kränkningar i min text och en cykel under en trapp, kontraster i livet. Jag andas och försöker släppa det.

Tänker på inspirationsföreläsningen med DN Söndag-reportern Ulrika By på högskolan, som jag lyssnade till i går. När de gjorde om DN sist ökade de längden på sina personporträtt, från 10 000 till 20 000 tecken. Deras reportage är 30 000 tecken långa. När vi skriver långt närmar vi oss 5 000 tecken. Det känns fint att det långa, genomarbetade, eftertänksamma får ta plats. Att vi behöver det i våra liv.

Glad andra advent

2011-12-04T17:14:00.004+01:00

Andra advent och söndag. Vi myser på hemma efter en intensiv och rolig vecka. I fredags åkte familjen till Skellefteå och åt tillsammans med vänner på Bistro Bryggargatan. Gott, fint, rörligt, livfullt, precis som det ska vara.
Efter övernattning åt vi brunch på samma ställe.

Att sitta vid ett bord och se ut över vattnet. Att ha en blek vintersol som lyser in över bordsskivan. Att få äggröra, lax, brie med marmelad på gröna tomater, färsk frukt och en perfekt latte. Att sitta där med fina barn och fin make, läsa i en tidning och höra människor runt omkring småprata, det gjorde mig varm och lycklig i hjärtat.

Gårkvällen tillbringade vi på julfest med jobbet och efter en lång natts sömn landar vi på andra advents söndag. Jag är nöjd i hjärta och kropp, lämnar lösa planer på yoga och adventskonsert i kyrkan därhän och bara är.

Mingel

2011-12-01T16:08:00.002+01:00

I går kväll åkte jag och Markus på mingelpremiären av våra vänners restauranger i Skellefteå.

Fantastiskt fint och trevligt. Det lär bli många besök i Skellefteå framöver.

Efter övernattning och frukost med varsin grande latte har vi spenderat dagen med våra tjejer framför kaminen med fina filmen "En tomtesaga". Snart väntar yoga i Öjebyn. Blir nog bra att yoga champagnen ur kroppen ; )

Om att ta en familjebild

2011-11-30T12:33:00.003+01:00

När både jag och mina kollegor på de stora magasinen gör inredningsreportage gör vi ofta en faktaruta och tar en familjebild. Det är liksom trevligt som läsare att få den informationen samlad, både i kort text och bild.

Men de där familjebilderna kan ofta kännas rätt uppställda och som ett måste, snarare än ett kreativt foto.

Några fina vi tagit kan jag visserligen genast dra mig till minnes men bilden ovan, som jag hittar i min inspirationsmapp, är min favorit. Älskar att barnet sitter baklänges på hästen, linjen när geten drar i kopplet och de murriga grå tonerna. Så fint! Och vilket jobb bakom. Gillar.

Om att skapa lite advent hemma

2011-11-29T15:42:00.003+01:00

Några kuddfodral, hyacinter och mängder med ljus. Men med solskenet känns det mer höst än advent.

Och, ja, Siri har placerat sitt fina luciatåg i fönstret tillsammans med nyborstade My Litte Ponys.

På jobb igår

2011-11-29T11:33:00.000+01:00

Lite mindre rädd

2011-11-28T18:15:00.003+01:00

Jag har haft en härlig helg i matens tecken.

Fisksoppa av maken, och sällskap av svärmor och svärfar efter stressig jobbdag i fredags. Lördagsträning och fantastisk brunch på Järnspisen med en god vän. Majskolvar, sticky chickenwings och cole slaw till middag. Ost, kex och fikonmarmelad på det till filmen.

Söndagen fortsatte i lite lugnare mattempo, men med umgänge av morfar, kaffe med en vän och senare adventsvesper - adventskonsert i kyrkan med Siri, svärmor och svärfar och deras vänner.

En fin helg, med uppladdning för denna dags hjärt- och lungräddningskurs.

Märkligt var man kan möta sina rädslor. Inte för att jag var rädd för kursen, utan för tankarna den framkallade kring livets skörhet och vad som kan hända. Sådant som man vet, inomi, men som jag gärna lägger åt sidan.

Från början kändes det jobbigt, men efter samtal, provräddning av docka, genomgång av hjärtstartare och mer samtal med fantastiska personer från Räddningstjänsten känns det tryggt och bra.

Lite mindre rädd, lite mer förberedd.

Jasmine, Aladdin eller Jon Oskar

2011-11-24T21:40:00.002+01:00

Jag och Siri diskuterar efternamn när jag kommer hem från avslutande gången på min yogakurs. Det hela utmynnar i ett hypotetiskt samtal om vad en eventuell lillebror eller lillasyster till henne skulle kunna heta.

Siri har bilden klar för sig.

Jasmine.

Aladdin.

Eller Jon Oskar.

Och på tal om Jon Oskar så ligger hemsidan till våra fina vänners nya restauranger ute. Nästa vecka åker vi på bistro-invigning. Det ser jag fram emot. Mycket. Och Siri är redo, med grå spetsklänning, glitterstrumpbyxor och k l a c k e s k o r.

Just nu önskar jag mig

2011-11-23T18:37:00.000+01:00

Jag vet. Jag har skrivit om afswedalas sängkläder förr. Jag äger ju inte ens ett örngott från dem, men ibland har nätet en förmåga att skapa ha-begär. Men om bloggare efter bloggare beskriver dessa lakan med orden ekologiska bäddset, med samma känsla som gamla mormorslakan fast i ny mordern tappning och det dessutom med fina broderade budskap på är det liksom svårt att inte bli sugen.

Den senaste veckan har jag förskansat mig i datarummet om nätterna. Jag sover. Ostört, ja förutom Hemi som hälsar på mig ibland och slumrar vid fotänden en timma eller så.

Bra så. Men nu önskar jag uppgradering : ) En mjuk bäddmadrass och naturligtvis ett [dyrt] set från afswedala. Drömma, det får man ju.

Om att följa sitt hjärta

2011-11-23T18:32:00.003+01:00

Jag tänker på vart ens intresse kan ta en. Hur åren formar och omformar.

Jag och Markus har delat vardag i snart tolv år.

Jag var 19 när vi träffades och hela mitt vuxna liv har jag levt med honom.

Jämställda är vi inte. Han byter däck, skottar och klipper gräs. Jag tvättar och skurar. Men samtidigt, vi har en fin vardag tillsammans. Vi gör lika, om än olika saker.

Han lagar mat och går ut med soporna, jag bäddar rent och köper hem toapapper. Presenter och ansvar för utflyktsväskor, vantar och skidor, det delar vi på.

Ungefär så. Kanske är det också någon form av jämställdhet.

Jag har ingen anledning att stämma in i klagokören när människor småklagar på sina män, om att de aldrig lagar mat, att den där presenten aldrig skulle bli köpt om inte en själv gör det. Jag skulle aldrig prata om min partner så, inte på det allmänna klagosättet.

Vi lever bra. Och lyckligt. Nästan varenda dag är vi glada att se varandra.

En puss, en kram.

Ibland tänker jag tillbaka på då. När vi var unga. Vad skulle jag tycka om oss som par då jämfört med nu?

Under de senaste åren har ett slumrande intresse väckts till liv hos min man. Det har tagit allt större del av hans fritid. Och det gör mig hjärteglad.

Att våga pröva något nytt. Att ge sig ut på okänd mark.

Att livet fortsätter att forma och omforma.

Nu har intresset blivit större än så. I alla fall för ett tag.

Efter nyår är han tjänstledig för att följa sitt hjärta. Det känns fint.

Lästips

2011-11-21T19:07:00.005+01:00

Läser en intressant intervju med Per Morberg i DN Söndag. Naturligtvis kommer den till sin rätt bättre i pappersform, men jag länkar till den ändå.

Om hur han och hans fru Inese träffades, hur han slet i restaurangkök och hon fick klara ensam vardag med fem barn. Om Pers karriär, dåliga impulskontroll och om att spela rollen som sig själv.

Mycket läsvärt.

Vardag

2011-11-21T19:01:00.000+01:00

Jag står i köket och skär vitaminrik fruktsallad till Siri.

Hon susar in i köket och undrar:

"Snälla mamma, kaaan jag få en frusen köttbulle att gnaga på till kvällsmat?"

Lördag morgon

2011-11-19T10:40:00.002+01:00

Guldklimpen är hos mormor och jag hoppas att hon snart vill komma hem. Vi hade en middag-konsertkväll igår.

När jag slutade jobbet svängde jag förbi frissan och köpte en toning för att fräscha upp håret inför utekvällen. Blond, stod det på förpackningen. När jag drog i färgen i håret såg den mer mörkt chokladbrun ut och jag läste än en gång färgbeteckningen. Fortfarande blond. Men jag blev mer brunhårig, som tur är känns det helt ok.

I dag åker vi kanske en sväng på julmarknad. Sedan hade jag tänkt att vi ska spendera eftermiddagen framför en dvd med julstämning, jag och mina tjejer.

Kurmasana

2011-11-15T10:53:00.001+01:00

Jag sitter och skriver på en text, men alltså, jag har svårt att släppa dessa asanas.

Bhujapidasana, Kurmasana och Supta Kurmasana.

För här är jag nu. Och jag förstår inte hur det ska bli möjligt.

Här är Maria Villela igen. Hon gör det så vackert.

En dag, om många år, kanske ...

Det här med att [inte] sova

2011-11-14T23:12:00.003+01:00

Först jag och maken. En smal säng, ett täcke.

Så flyttade det upp en sammetsögd hund mellan oss i bädden och ett täcke till behövdes om natten.

Efter ytterligare några år tog Siri plats i sängen. Ett litet spädbarn som önskade närhet. Helst ville hon sova på mitt eller sin pappas bröst.

Hjärtslag mot hjärtslag.

Det där spädbarnet har nu blivit en 111 centimeter lång människa. Och fortfarande föredrar hon att sova nära, nära. Vi har sovit tätt intill varandra, två vuxna, en 50-kilos hund och ett barn med växtvärk och problem med andningen i fem år nu.

Och hur mycket jag än värnar närhet så vaknar jag många morgnar med ledbruten och anpassad kropp. Som i sömnen håller emot, för att inte trilla ner på golvet.

Jag har haft olika idéer med sovlösningar och sängplatser. Ett tag somnade Siri ett tag i sin säng, det har hon inget emot, att somna där. Men hon började vakna tidigare och tidigare och komma över. Till sist kom hon till dubbelsängen redan innan jag somnat. Och jag har inte hjärta att följa henne tillbaka till hennes egen säng.

Men nu har jag liksom kapitulerat. Jag måste få sova. Och även om jag får ont i kroppen av en hårdare madrass så sover jag nu. Själv. Utan sparkar, snarkar och klinande och hundmuller. I gästrummet. Själv.

Och nästan lika ofta sover flyttar maken över till sängen i Siris rum.Så det är en ständig turné.

Och den slutar allt som oftast med att våra två närhetstörstande flickor ligger och pressar på varandra i dubbelsängen.

Hipp hipp hurra ...

2011-11-11T08:56:00.002+01:00

... för vår finaste Humla i dag. Bekväm i kynnet som en nioåring hundtant, men ibland busig som en niomånaders hundvalp.

I snart nio år har vi haft förmånen att njuta hennes sällskap.

Smutsiga tassar, en varm kropp, öronskakningar. Genom bruten tass och allergier. Sammetsögon, utflykter, gemenskap. Från matvägrare till mattjuv.

Det finns tusen och en saker att skriva. Nio år är lång tid. Hemma kallas hon mest för Humlan, Humlo, tjejen, gamm'tanten och storasyster. Siri är noga med det. Hon har en storasyster.

Självklart.

Lika självklart sjöng vi födelsedagssång och bjöd på Frolic vid sexsnåret i morse.

Födelsedagsmus

2011-11-11T08:29:00.000+01:00

Efter jobbet åker jag till en grannstad och ansluter maken för inflyttningsfest med översovning.

Siri och Hemi ska vara med farmor och farfar. Därför är förberedelserna inför lördagens födelsedagskalas, som Siri är inbjuden till, redan gjorda.

Festklänning, kofta och paljettsandaler är nerpackade - och givetvis paketet. I morse tog vi några bilder på födelsedagsmusen.

Alltid böcker

2011-11-09T15:59:00.003+01:00

Just nu läser jag Niceville av Kathryn Stockett. Läsvänlig, skulle jag säga. Med en ton som sätter sig direkt. Ett intressant ämne och nya insikter. Rent språkligt inget mästerverk, inte alls dåligt, det fyller sin funktion, men inget mästerverk som sagt. Men med en sådan historia spelar det mindre roll.

Näst på tur väntar Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Den fick jag i födelsedagspresent och har hört mycket gott om. Förra helgens bokläsare i tidningen hade den som tips till gå-bort-present.

Linda Olsson har jag hört prata om sitt skrivande på Ordmån hos Krokodil. En mycket intressant kväll. Första boken av henne älskade jag. Både för historien och framför allt för dess magiska språk. Andra boken minns jag inte, men den uppfyllde inte mina förväningar drar jag mig till minnes. Nu fick jag tips om hennes tredje: Det goda inom dig. Naturligtvis ställde jag mig genast i kö på biblioteket.

I ett nyhetsbrev fick jag vetskap om att Mia Skäringer skrivit ny bok. Avig Maria. Älskar boktiteln. Så här står det i katalogtexten: "Jag tror på att kärlek är svaret på det mesta. Jag tror att igenkänning och humor ofta är det som förlöser oss. Och när du skrattar känner jag mig inte ensam för jag ser att du är som jag. Jag älskar det som är roligt och sorgligt. Fult och fint. Jag tänker aldrig välja. Den här boken heter Avig Maria. Morsan. Madonnan. Horan. Kvinnan. Människan. Går genom fulrum och finrum. Ibland naken, ibland jävligt påklädd."

Bubblare som jag ska försöka klämma in är Drömhjärta av Cecila Samartin. Hennes Señor Peregrino var en fin bekantskap och nu har jag fått avisering på bibblan att den kommit in.

Tisdag

2011-11-08T22:21:00.003+01:00

Det är så mycket jag vill greppa och samtidigt inget alls.

Just nu skulle jag helst försjunka i yogavärlden. Pendla till shalan i Luleå, träna i två timmar, dricka te ur den stora grytan på spisen och åka hem till familjen. Äta gott, bada med Siri och mysa framför kaminen innan tidig kväll och vila.

Jag tänker också på den här tiden förra året. Hur min resa har sett ut, den som jag inte formulerat här. Hur världen gjorde en kullerbytta då. Och aldrig mer blir sig lik. Och så är det ju, livsomvälvande saker gör att vi inte går tillbaka till samma som innan, vi går vidare. På något sätt.

Ett helt år sedan. Mikrosekunder och oceaner av tid.

Det är tisdag i dag. Den fina gasspisen har flyttat in i köket, Siri sover i dubbelsängen och jag förbereder mig för att hugga tag i rolig redigering och inhopp som föreläsare / lärare.

Ashtanga

2011-11-05T16:12:00.004+01:00

I helgen yogar jag. På Luleå Yogacentrum, för Magnus Appelberg. Och trots att jag har sträckt mig i baksida lår och förmodligen kommer att dras med problem rätt länge (och inte kan göra framåtböjningar) så känner jag mig glad och inspirerad.

Efter två dagar har jag för första gången på länge känslan av att totalt ha landat i min kropp.

Jag har badat badkar med Siri, ätit några Dumle gingerbread och snart ska vi förbereda en enkel middag tillsammans.

För första gången på länge tittar jag på dammtussarna på övervåningen och tänker jaha, här ligger ni, och ni får ligga kvar. Utan att genast kånka upp dammsugaren, utan att må dåligt över det och utan att planera när jag bäst kan klämma in det i programmet.

Och det är faktiskt väldigt befriande.

Bilder ur livet

2011-11-04T13:51:00.001+01:00

Helg. Fika vid kaminen, paketöppning för maken (egeninköpt till köket) och middagsbjudning. För mig väntar yoga i dagarna tre. Blir nog en bra helg det här.

Med smak för pepparkaka [i det mesta]

2011-11-03T15:35:00.002+01:00

I nyhetsbrev, reklamutskick och magasin är julinspirationen på topp. Inredningsmässigt är julen min favorit och jag frossar och inspireras. Hemma hos oss väntar två nya kuddfodral och en ny adventsljusstake på att tas i bruk.

När jag tidigare var i matbutiken fick jag nästan ta skygglapparna på. För pepparkakssmaken verkar ha flyttat in på allvar. Och jag är galen i pepparkakor och pepparkakskrydda. Och kanel. Jag tror förövrigt jag är beroende av kanel.

Frödinge har en kladdkaka med smak av pepparkaka och Dumle har sin gingerbread-kola (den måste jag testa till helgen!).

För att stilla mitt sug av pepparkakor (min mage har totalt slagit bakut på sistone, gluten går bara inte just nu - och helst inte mjölk heller) så mixade jag bollar av blötlagt bovete, solrosfrön, nejlikor, ingefära, kanel, salt och dadlar. Det fungerade. I alla fall för stunden.

Ny lampa

2011-10-30T20:15:00.003+01:00

Hemmatillverkad lampa har kommit upp ovanför kaminen. Fin textilsladd och porslinssockel tillsammans med elkontakt med dimmer (det bästa!) blev en bra kombination.

Söndag

2011-10-30T20:12:00.002+01:00

Mysig, rolig och effektiv söndag med allt från pyssel hemma till utflykt i skogen med mossplockning till bildammsugning och studsmattenedmontering. VI hittade mitt gamla Ronja Rövardotter-spel i förrådet, det lär spelas fler gången vid vårt köksbord.

AfSwedala

2011-10-28T23:04:00.003+02:00

Ljuvliga sängkläder från AfSwedala. Jag har smekt dem i butik i Umeå förra vintern. Dyra men helt fantastiska i känslan.

Det rullar en hel del tävlingar i bloggvärlden just nu, men en vill jag tipsa om. Anette har anordnat en tävling där vinnaren faktiskt får två bäddsätt från just AfSwedala. Kika här.

Månpalatset

2011-10-28T15:13:00.001+02:00

När vi åt middag hos mamma tidigare i veckan bläddrade Markus i ett ex av Sköna Hem och fann detta fina, inspirerande hus - kallat Månpalatset - på Gotland.

Här finns artikeln.

Fint

2011-10-27T21:29:00.002+02:00

Naturligtvis, jag har gråa dagar på jobbet. Trötta, sega, frustrerade, tråkiga.

Men jag älskar mitt jobb. Jag älskar det innerligt och de allra flesta dagar känner jag mig lycklig över det jag gör.

Orden.

Människorna.

De senaste dagarna har jag fått flera fantastiska bekräftelser på det jag gör. Människor, som kan tänka sig prata. Som hör av sig. Och vill berätta sin historia för just mig.

Och när jag tänker på det, nyduschad efter kvällens yogaklass känner jag innerlig tacksamhet. Så öppnar jag min mejlkorg och möts av en bubblande, gladfin text från en person som jag skrivit om.

Där modet, öppenheten och viljan har fått ringar på vattnet. Och jag blir faktiskt tårögd. Det är inte ofta jag blir det i jobbet.

Men jag blir tårögd och tänker igen.

Jag har världens bästa jobb.

För mig.

Frostnupen trädgård

2011-10-26T15:43:00.000+02:00

Velourette plain dress & vikt

2011-10-26T15:21:00.006+02:00

Det är snart två år sedan jag gjorde min viktresa. Det handlar inte om några gigantiska summor på vågen. I slutändan hamnar jag på kanske minus sexton kilo. Eller ja, när jag skriver det låter det rätt mycket.

Jag är medveten om vad jag äter, om vad det innehåller och vad jag vill tillföra min kropp. Jag räknar inte kalorier, inte alls. Men jag väljer, och jag väljer bort. På tal om det handlade tv-programmet Landet Brunsås i går om hur vad vi äter och inte äter definierar oss som personer. Mycket intressant.

När jag äter mestadels grönsaksbaserad mat, utan gluten och mjölk, mår min kropp som bäst. Och den kosthållningen har jag inget problem med, i vardagen.

Just nu jobbar jag på att släppa vågen och måttbandet. Att inte väga och mäta. Att lita på min magkänsla, släppa fixeringen och på allvar känna mig nöjd. Utan att behöva göra minus, eller ens veta om att jag gör minus.

En del i det handlar också om kläder. Jag har sålt iväg en hel del plagg ur min garderob, för stort, för kort, för dålig passform, trist kvalitet.

Istället har jag investerat pengarna i dyrare kläder. En hel del Odd Molly. Utan att jag för den skull vill känna mig för söt, översållad med rosetter och paljetter.

Men för mig blir de vackra kläderna, med välarbetade detaljer ett sätt för mig att känna mig glad när jag väljer kläder om morgonen. Ett sätt för mig att känna mig vacker, för då blir mina förebilder också andra än supersmala modeller och modebloggaren. Det gör mig gladare. Och därmed vackrare.

Jo, så måste det vara.

Velourklänningen på bilden har ett underbart broderi på ryggen. Den heter Velourette plain dress, men den är allt annat än plain.

I tanken

2011-10-25T18:09:00.002+02:00

Broderade ullbollar, en lampa med textilsladd ovanför kaminen, en omsydd kofta. Så mycket pyssel som vill ut.

Så mycket tankar om mat, kropp, träning, kläder, förebilder och förhållningssätt till mig själv som vill formuleras

En hel del jobbplanering, julreportage, adventsmat (!) som är roligt och studsar omkring inom mig.

Många tankar men svårt att fånga upp dem, sätta dem på pränt. De får sväva ett tag till. Under tiden yogar jag mig genom kvällarna.

Godmorgon med bad och glass

2011-10-22T12:49:00.002+02:00

Lördag med sovmorgon, sedan bad till rökelse och tända ljus.

Halva familjen har nu åkt iväg för kusinlek på Skeppet.

Hemi ska snart på spa, men är fortfarande lyckligt ovetande om vad som väntar.

Jag har ätit en lätt lunch, lyssnar på Norah Jones och avrundar med kaffe och bananglass med lite proteinpulver samt chokladsås på smält kokosfett, kakao, flingsalt, lite kaffepulver, agavesirap. Allt toppat med kokosflingor och hasselnötter.

Ljuvliga lördag. Välkommen.

Livet med böcker och yoga

2011-10-21T08:28:00.000+02:00

Gårkvällen bestod av yogakurs, en fantastisk sådan. Första gången med bakåtkullerbytta och huvudstående i klass.

Och jag var inte rädd.

Och låren, känslan att vrida ut dem, ett stort "Aha!".

Just nu skulle jag vilja åka på ett retreat och försjunka. Bara yoga, promenera vid ödsligt hav och äta lätt, god, sund mat.

Med den känslan åkte jag till bokklubbsträff, där vi hade intressanta diskussioner kring "Tre apor" av Stephan Mendel-Enk. När jag kom hem påbörjade jag en ny bok - "Sarahs nyckel" av Tatiana De Rosnay.

Jag fann den i bokskåpet på jobbet och tog hem den med tanke på att ge den vidare till svärmor. Så visade det sig att hon precis läst den och varmt rekommenderade den. Jag läste några kapitel i går och är fast.

Från Bokus:

Boken som legat över 100 veckor på New York Times bästsäljarlista!

Paris 1942. Sarah, en 10-årig judisk flicka, gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer VeldHiv.

Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer.

Paris 2002. Inför 60-årsdagen av VeldHiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon över Sarahs nedtystade familjehistoria. Julia känner sig manad att skriva om flickans öde, och under sina efterforskningar av det förflutna börjar hon ifrågasätta sitt eget liv.

Sarahs Nyckel lyfter fram de tabun och den tystnad som omger en skamfläckad händelse i Frankrikes historia, samtidigt som den skildrar en modern kvinnas liv i dagens Frankrike och USA. Tatiana de Rosnay har skrivit en varm och inkännande roman om utanförskap, hemlängtan, skuld och familjeband, men också om människans inre styrka och hur viktigt det är att inte glömma det som varit.

Att träna är att resa [i sig själv]

2011-10-17T12:58:00.001+02:00

Akademibokhandelns slogan "Att läsa är att resa" tilltalar mig. Så ren och enkel att den blir poetisk, så poetisk en säljande slogan nu kan vara.

Jag instämmer till fullo. I går när jag gav mig ut på en springtur rullade meningen i mitt huvud. Förbi vattenblänk, mättade havrefärger och solglans i ljuvlig värme. Meningen formades och formades om. Och jag skulle vilja tillägga: Att träna är att resa [i sig själv].

Genom senaste tidens yogakurs har jag hittat nytt.

Annat.

I det lilla.

Och allt detta nyupptäckta landskap inom mig kan jag bära med mig till annat. Som till löpningen. Nya linjer, nya förhållningssätt. En rak väg från insida fot och häl och ända upp i höften. Placeringen av nedersta revbenet på baksidan av ryggen.

Och det är vackert, jag springer - som för det mesta - utan klocka, utan pulsmätare, utan press. Jag springer. Jag springer långt. Jag känner mig lätt. Och framför allt så har jag roligt.

Tofsar på bordet

2011-10-17T12:56:00.000+02:00

För en tid sedan såg jag en fin linneduk med fina stora tofsar på. Den var också väldigt dyr. Så jag tog en gammal gardin, köpte presentsnöre på Ica. Repade upp den tvinnade tråden så den blev råare och lite krullig och snurrade egna tofsar. Enkelt så.

Hopplockat

2011-10-17T12:55:00.001+02:00

Ihopplockat från andra väggar och rum samsas nu på råplanväggen i köket.

En tidning jag fick en födelsedagspresent inslagen i en gång, Siris miljökämpemedalj, några knoppar från en byrå och en hemmagjord tavla.

Att få en ny kompis

2011-10-15T15:16:00.002+02:00

La familia åkte tidigare i dag förbi Kupan för att spana efter större skridskor till Siri. Inga skridskor i rätt storlek kunde uppbringas, men däremot en ny kompis till Hemi. Hon är ganska hårdhänt mot sina mjukdjursvänner och har avverkat några genom åren.

I dag har Iggy flyttat in.

Jag tror inte att han blir långvarig, han heller.

Till mig själv

2011-10-13T21:30:00.002+02:00

Jag fyller år i dag.

Det har varit strålande höstguldsvackert ute och jag har liksom inte haft någon större lust att fylla år.

Jag känner mig sliten, gammal och jag har ont i ländryggen. Sådär nötont så det inte ger mig någon ro.

Jag tror minsann att jag har tyckt lite synd om mig själv. Jag har känt mig hudlös och sårbar med ett öppet hjärta.

Men efter kvällens yoga känns allt mer på plats själsligt.

Efter att ha blivit bjuden på lunch av min fina mamma åkte jag hem för att hämta äppelpajerna jag bakat till mina arbetskamrater. Istället för att hasta iväg, bestämde jag mig för att stanna upp, ta ut lite komptid och underlätta för mig själv.

Det kan tyckas fånigt, men jag preppade. Efter jobbet var det förskolehämtning, direkt till yogakurs (med barn, maken är borta över kvällen på annan ort) och innan vi var hemma skulle klockan vara sju.

Så jag dammsög nedervåningen, tände alla fönsterlampor, såg till att det fanns kvällsmat och förberedde en brasa i kaminen.

Och det var värt det. För nu sitter jag här, utan stress. Jag har sövt mitt barn (och mig själv för en kort stund) i lugn och ro, Hemi är promenerad tack vare farfar. Jag behövde inte hasta runt i ett kallt och mörkt hus.

Och min eld brinner i kaminen.

Kring min hals

2011-10-12T08:28:00.000+02:00

Min första text publicerade jag i Piteå-Tidningen någon gång före tonåren. Det var en dramatisk novell om ett skeppsbrott, om en flicka som överlevde och sveptes i land. Om jag minns rätt var den ganska inspirerad av Anne på Grönkulla, och när jag sluter ögonen kan jag fortfarande se bilderna jag hade framför mig när jag skrev texten.

Rent fysiskt skrev jag ner berättelsen i farmor och farfars hus, huset som vi bor granne med i dag. Jag har aldrig träffat min farfar, men jag satt i hans kontor i källaren och slog pekfingervalsen på hans skrivmaskin.

Jag vet inte om det var då kärleken till skrivmaskinstext föddes. Men det är något särskilt både med själva skrivmaskinen, så vacker i sig, och med texten som kommer ur den. Typografin, känslan av nedslag i papperet. Äkthet.

I tonåren skrev jag alla mina dikter på skrivmaskin. Dikterna blev mer dikt så.

För ett tag sedan trillade jag över en tävling av företaget Liv Swedish Design. De gör smycken av bland annat återvunnet glas. Jag har tidigare skrivit om dem i jobbet och tänkte då att det skulle vara fint att låta göra ett namnhalsband. Men vad skulle jag skriva? Siris namn, men tänk om, tänk om hon skulle få ett syskon. Nä. Jag lät det rinna ut i sanden.

Men så fann jag tävlingen och visste självklart vad jag ville att det skulle stå i mitt halsband.

Namaste.

En hälsningsfras som härstammar från Indien. Som uttrycks i samband med att man placerar sina handflator mot varandra och niger eller bugar lätt.

Man kan också säga att namaste andas "Jag hälsar det som är gudomligt i dig som också är det som är gudomligt i mig" eller "När du är på den platsen i dag där allt är sant, och jag är på den platsen i mig, då är vi båda en".

För mig är namaste en hälsning av respekt och jämlikhet.

Inte så att jag uttalar den i vardagslivet. Men i yogavärlden. Och i mig, till mig.

Självklart är den typograferad i skrivmaskinstext.

Självklart skulle det vara så.

Umeå

2011-10-07T16:58:00.002+02:00

Hemma från Umeå, tillbaka i vardagen. Och även om det varit en fin resa på alla sätt och vis så hoppas jag att det dröjer innan jag återser staden igen.

Den här bilden som jag tog på en gångväg i onsdags får symoblisera vår resa.

För det finns skönhet och hopp och luft under vingarna. Det finns sanna änglar och äkta omtanke.

Med tryckta bokstäver

2011-10-04T20:21:00.001+02:00

Paketen blir enkelt personliga med vitt papper, stämplar och lite tråd. Farfar fick handgjorda gåvor av alla sina barnbarn i kväll.

Barfota

2011-10-04T19:22:00.002+02:00

Yogar gör jag barfota, men sedan jag läst boken om barfotalöpning har jag haft ett sug efter att ta den minimalistiska tanken vidare.

Så med min utmärkta tränings-dvd med Annika Sjöö och vårt lika utmärkta, sammetslena trägolv har jag gjort mitt första barfotapass. Det gav mersmak.

Ikväll har vi firat Siris farfar, fast det var mest vi som fick vardagslyx med trerättersmiddag : )

Med några kommentarer i dag har min kloka, älskade dotter lyckats ringa in sådant som finns i mitt huvud.

När hennes kusiner åkte hem från kalaset tittade hon på mig och sa:

"Nu åker de, och de är mer familj än vi. De har ju ett barn till."

Naturligtvis tolkade jag in mer i innebörden än vad hon menade, och lika naturligtvis såg hon det i mina ögon och gav mig en extra kram.

Vilar ut i soffan

2011-10-04T16:15:00.002+02:00

Det var allt med en klump i bröstet jag åkte med Hemi till veterinären i dag, speciellt med tanke på att hennes kullsyskon Hidaya somnade in i helgen.

Men faktiskt, Hemis knölar verkar inte alls farliga. Veterinären sa att vi visserligen kan operera och skicka på analys, men hon tror på fettknölar.

Så.

Här blir ingen operation. Här blir fina dagar framför kaminen, promenader på Gläntan i höstfrost och sol och många glada svansviftningar vid dörren.

Varje dag, en gåva.

Inspiration och bakåtkullerbytta

2011-10-02T17:57:00.003+02:00

Höstvacker lördag med familjepromenad, teaterbesök och stanfika. Sedan huset fullt med tjejer hela kvällen, mysigt.

När Siri åkte på helgens andra teaterföreställning (i går Pettson och Findus, i dag Mumin) så landade jag i mig själv under ett längre yogapass hemma.

Jag inspireras av Maria Villella och glädjs åt känslan av höjd i kroppen och att bakåtkullerbyttan är möjlig igen.

Att jag är långt ifrån Maria gör inget, jag känner mig ödmjuk och inspirerad av hennes mjukhet i rörelserna.

Photo booth

2011-09-30T20:53:00.002+02:00

Fredagsmyset är myst, barnet och hunden sover. Lugn i själen och en fin helg att se fram emot. Räcker gott så.

Hummelhonung

2011-09-29T08:28:00.000+02:00

Finaste Humlan grånos. Snart har hon förgyllt vår vardag i nio år. Genom unghundsår, allergiattacker och veterinärutredningar. Genom bruten hundtå, matvägran, medicinering, tassproblem och sand i sängen.

Det bästa jag vet är att luta mig mot henne i soffan om kvällarna. Hon tycker inte så mycket om att bli klappad, men hon ligger med rumpan mot mig i soffan och lite kroppskontakt kan hon nådigt tillåta. Varm och go och svettig om magen.

Det bästa som finns är att komma hem till en glad dam som visar småtänderna i ett leende. Det bästa som finns är också att åka ut till Gläntan, andas havsluft och se henne svassa omkring bland dofterna.

På bilderna ser man hur grå hon blivit kring nosen. Men när man jämför hennes yngre år med de senare har hon (förutom i vintras när hon hade ont i nacken) aldrig varit så pigg och besvärsfri som de senaste åren.

Några knölar har hon fått på sistone. Under magen och på sidorna. De har växt ganska fort. Till veckan har vi en veterinärtid bokad. Vi håller tummarna, att vi får njuta av hennes egenheter ett bra tag till. Jag tror det.

Mia

2011-09-27T07:09:00.003+02:00

I lördags klev jag upp tidigt och sprang ett långpass. Först 11 kilometer med pappas sambo Angela och sedan ett gäng kilometer till. Efter närmare två mil avverkade var jag hungrig resten av dagen.

Krokodilfika med familjen, thaimat med vänner och så Kristofer Åström och Rekyl på fina kulturcaféet Krokodils tioårsfirande om kvällen.

Jag tänker på när Krokodil öppnade. Min man jobbade natt då och på lördagarna ställde vi väckaren för att hinna gå dit och dricka gott kaffe, äta smörgåsar och avrunda med chokladboll och ett musikuppträdande klockan två.

Hembakt fika, stringhyllor, böcker, atmosfär, mönster, teak.

I lördags gick vi i alla fall vidare och dansade oss genom delar av natten. Därför gick söndagen i en stilla lunk. Började nyss läsa Mia Skäringers "Dygnkåt och hur helig som helst" och jag fångas direkt av de första raderna:

"Jag sitter i bilen. Vi har varit på familjeterapi. Det regnar och jag säger till mannen jag älskat att jag måste gå. >>Hör du vad jag säger. Jag lämnar dig nu.<< Han håller i ratten medan han blir genomskinlig. Vindrutetorkaren torkar fortare. Torkar förgäves. Vi sitter tysta. Tunga. Allt regnar stilla sönder."

Rullar ut yogamattan

2011-09-23T08:22:00.000+02:00

Så flyter en jobbvecka förbi. Möten, krävande och intressanta jobb, middagar och trötthet har gjort att träningen har fått stå tillbaka.

Men igår kväll rullade jag ut yogamattan i det vackra yogahuset i stan.

Och idag känns mitt sinne lugnt, min bröstkorg öppen och hjärtat är som en liten varm kattunge som spinner.

Regnet bekommer mig inte, jag stannar inne och tänder ljus istället.

Fika i trädgården

2011-09-19T08:45:00.002+02:00

Extra härligt att lägga sig i soffan när trädgården är höststädad, husets (och garagets) fönster är putsade. Tyvärr har något hänt med min fönsterputsarförmåga, de är nästan lika kladdiga efter puts som före. Ja ja, jag har i alla fall försökt ...

Jag och Siri slängde ihop några kladdkakemuffins på förmiddagen och hela familjen hade en ljuvlig fika i trädgården. Jag hann också med ett nytt pass på träningsanläggningen, crossfit och intervaller på löpbandet.

Sotat laxcarpaccio med höstprimörer

2011-09-17T23:49:00.002+02:00

Till middag, en variant av denna.

Under måltiden diskuterar vi smakerna, som förväntat älskar Siri laxcarpaccion men är inte vidare imponerad av svampen. Vi enas om att det vore godare att smörfräsa kantarellerna och addera något sötare också.

Efter maten sitter Siri vid köksbordet och ritar medan jag städar undan. Jag slår igång en cd-skiva med lugn musik.

Efter en stund stannar hon upp, tittar på mig och säger:

"Mamma, det här är sådan där musik man blir mjuk i kroppen av."

Morgonmys med mina flickor

2011-09-17T14:49:00.001+02:00

Skön och lugn helg. Krokodilfika, Pippi-film och sol. Nu ska jag ta en promenad för att köpa sista tillbehören till dagens middag.

livets hemlighet: allt kommer att bli bra

2011-09-13T20:16:00.003+02:00

Jag varken köper eller får smycken speciellt ofta. Och när det handlar om halsband så har jag nästan bara smycken med budskap. De som betyder något speciellt för mig.

I dag har jag fått två halsband. Båda med fina budskap. Det första vann jag i en tävling, jag ska fotografera det vid tillfälle.

Det andra fick jag av en nyfunnen vän. Så här står det på kortet till halsbandet:

Ha ringarna på läderremmen som följer med eller sätt dem på en kedja eller annat smycke som du har sedan tidigare. Se några exempel på bilderna här bredvid. Knyt läderremmen kort så att du har ringarna i halsgropen eller ha den lång som den kommer. Ha alla tre ringar tillsammans eller välj ring och budskap efter dag och humör. Möjligheterna är många!

På en av ringarna står det "livets hemlighet: allt kommer att bli bra".

Det känns extra fint just i dag.

Vissa dagar

2011-09-13T16:43:00.001+02:00

Vissa dagar.

När själen är låg. När jag är trött.

Då tänker jag att det kanske är meningen.

Vi kanske inte ska få något fler barn.

Jag kanske skulle få bröstcancer som skulle få superbränsle av mina gravidhormoner.

I mina sämsta stunder tänker jag att jag kanske inte är värd det. Att jag inte är en tillräckligt bra förälder. Att jag inte sparar nog mycket pengar, inte planerar nog bra, inte ...

Naturligtvis stämmer det inte, man kan inte tänka så. Förnuftsmässigt vet jag att det inte är så. Att det bara är ett onödigt skuldbeläggande av mig själv. Men ändå. Ibland kryper det under skinnet. I känslan.

Solhälsning och ashtangakurs

2011-09-13T08:33:00.002+02:00

I går kväll tände jag några ljus i sovrummet.

De brann med lugna lågor framför murstocken.

Så en rökelseslinga, en yogamatta och några perfekt flytande och njutbara solhälsningar.

En kropp i balans, lätt och svarande.

På torsdag börjar en nybörjarkurs i ashtanga här i Piteå, i vackra Yogahuset.

Jag har tänkt gå den. För att bygga från grunden, med hjälp istället för hemmabygge. Bara att andas i grupp ger kraft.

Ta möjligheten du med.

Ögonblicksbild och läkarbrev

2011-09-12T19:56:00.002+02:00

En ny pall har flyttat hem till oss. Så gedigen och fin. Nästa gång kanske det får bli en stol till bordet. De förgyller köket med sin robusta känsla!

I dag har jag även fått svar brevledes, av läkaren jag skrev till. Så fint! Ett respektfullt och omtänksamt brev som gjorde mig mycket glad. Och några fina klistermärken till lillan.

Precis som jag hoppades uppskattade läkaren det jag skrev. Känns bra att jag gjorde det.

Barfotalöpning

2011-09-11T20:09:00.007+02:00

Det var länge sedan jag blev så fängslad av en reportagebok. Christopher McDougalls klassiska bok om löpning är magisk på alla sätt och vis. Det är en sådan där bok som handlar om allt mellan löpning, uråldriga löparstammar, hälsporre, de stora problemen med uppbyggda skor, säregna personer och tusen andra underliga, fantastiska saker.

När jag läste antecknade jag sidnummer och memorerade för att skriva ett initierat inlägg. Men jag känner att det inte går att göra boken rättvisa. Jag hänvisar till baksidestexten med en rekommendation. Läs den!

...........

Christopher McDougalls hyllade Born to Run, en redan klassikerstämplad reportagebok värd att läsa långt utanför löparkretsar.

Löpning har på några år blivit Sveriges bredaste folkrörelse – de stora tävlingsloppen drar i dag nästan 500.000 startande. Christopher McDougalls internationella bästsäljare besvarar frågan alla löpare förr eller senare ställer sig: »Varför springer jag?«

I Born to Run jagar McDougall oförtröttligt efter svaret. Med hjälp av den bortglömda mexikanska löparstammen tarahumara, skofabrikörernas högteknologiska testlaboratorier och några av långdistansvärldens mest färgstarka profiler förstår han till sist varför människan är »född att springa«, och varför det mesta vi lärt oss om träning är helt felaktigt.

Born to Run har fått miljontals människor att springa annorlunda och de stora skoföretagen att tillverka en helt ny sorts löparskor. Men framför allt är Born to Run en underhållande berättelse med oförglömliga karaktärer. Boken har gjort succé även bland »vanliga« läsare och tillbringat månader på New York Times bästsäljarlista.

...........

I helgen har jag shoppat, fikat och ätit i Luleå tillammans med mor, syster och systers sambo. Jag har åkt åt motsatt håll, till Skellefteå, samma kväll för att äta på restaurang, mingla på ett event och hänga på Allstars (gigantiskt ställe!). I dag har jag och Siri, enligt hennes önskemål, varit på Krokodil-loppis, fikat på Wayne's och köpt en sjal till henne. Mysigt!

Nästa helg kräver annan motvikt. Hemmahelg utan större planer. Fönsterputsa klart, mysa, yoga och så är jag såklart sugen på ett springa. Ett riktigt långpass!

Att inte kunna vara sitt rätta jag och att sedan kunna det

2011-09-09T10:33:00.004+02:00

Det är fredag morgon och grått. Jag är förkyld och känner mig trött, sliten, otillräcklig och lite skör i själen.

Ett samtal får mig att tänka på min resa. Med underproduktion av sköldkörtelhormon. Hypotyreos. Och hur det genom åren istället utvecklats till ett problem där biverkningarna gjorde mig sjukare än själva underproduktionen.

Min resa har varit lång, men jag förstår att det finns människor som har det betydligt värre. Därför publicerar jag nu delar av det brev jag skrev till min läkare här.

Här kanske andra som funderar hamnar via sökord. Jag hoppas det. Jag vill gärna förmedla min historia.

Hej Xxxx!

Att vakna om nätterna av smärta när knäna rör vid varandra i sömnen. Att lägga en kudde mellan dem för att kunna ligga på sidan och läsa. En rädsla att insidan av knäna ska råka nudda i en stol, i cykelramen. Konstant värk. Att inte kunna träna, yoga eller ens cykla till jobbet. Att inskränka hela ens livsmönster och ta bort glädjen i rörelsen. Att inte kunna vara sitt rätta jag.

Att ha ångest inför att gå och sova. Inför att tvätta håret, eftersom stora delar ligger kvar i avloppet. Att må dåligt över att föna och fixa. Att hårbotten skiner igenom, att aldrig känna sig fin.

Att blöda i tandköttet - med risk för tandlossning - i flera år. Att känna en inre stress. En obalans i själen. Att gång på gång få frågan om man inte ändå är deprimerad. Att ha så mycket örontjut att man knappt för tv:n om kvällarna.

Så har mitt liv varit. Och så skulle mitt liv ha fortsatt att vara.

Men jag nöjde mig inte med sjukgymnastik, Zol-gel och olika doser av Levaxin.

Jag nöjde mig inte eftersom grundproblemet fanns kvar.

Så jag sökte mig till en läkare i södra Sverige. Jag fick grishormonet Armour Thyroid godkänt på en dag av Läkemedelsverket.

Det var i mars.

Sedan dess har mitt hår växt tillbaka. Jag har ett friskt tandkött. Jag mår bra i själen, jag har inga utslag, inget örontjut och trots många mils löpning känner jag inte ett uns av smärta. Istället känner jag mig fri.

Jag vill förmedla denna känsla till dig, Xx. För om jag hade nöjt mig med ditt svar om att grishormon inte används i Sverige hade jag fått leva ett halvt liv.

Med vänlig hälsning

Mari

2011-09-07T12:43:00.002+02:00

Jag har börjat jobba senare på dagarna, både i går och i dag. Siri har varit hemma med mig och åkt till förskolan strax innan lunchtid. Hon har varit lite tveksam till upplägget och längtat till sina kompisar. "När jag är hemma längtar jag till dagis och när jag är på dagis längtar jag efter dig och pappa!", som hon uttryckte det. Vi hade ett fint samtal om att det är okej att känna så. Att det är roligt att hon trivs och längtar till sina vänner, och att det är fint att hon kan och naturligtvis får uttrycka det. Och att det är okej för mig att känna och uttrycka att jag önskar att vi har en mysig stund tillsammans innan vardagen tar vid. Som en tjuvad paus, med lugn och harmoni. Bokläsning och rökelse, tända ljus och många kramar. Jag får ett mejl som når mitt innersta och i mig en resonansbotten. Känslan av hur viktigt det är att kunna prata med varandra. Hur viktigt det är att omringa mitt barn med kärlek, öppenhet och självförtroende. I dag har vi bäddat in oss i kramar, Pettson och Findus, muffinsbakning och en fikastund med rymd för samtal. Just i dag har jag gjort allt jag kan.

Abstinens

2011-09-06T18:08:00.002+02:00

Första avsnittet har sänts over there. Här får vi vänta länge än, men det är en tröst att veta - att SOA 4 faktiskt finns : )

Själslig näring

2011-09-06T11:27:00.003+02:00

En helg på Flottgrundet hösten 2011. Båt, barn, hundar, vuxna. Lek, skratt, prat. Discodans på trädäcken i skymning med gladkullerbyttiga barn. Bubbel, fantastisk mat, svamplycka, vind, tid att vara. Vara tillsammans. Vedeldad bastu, teckna, gå på upptäcktsfärd.

En helg som ger själen näring.

På uppdrag

2011-09-02T09:36:00.002+02:00

Foto: Jens Ökvist

I går agerade Hemi fotomodell på uppdrag av min kollega Jens. Med lite Frolic i sanden gick det betydligt bättre än förra gången. Att hålla en ihoprullad tidning i munnen är inte Hemis favoritgren.

Allmänt pyssel fångat genom kameralinsen

2011-09-01T20:50:00.003+02:00

Målar målningar med sockervatten, bakar rawfood-brödet, torkar äppelringar och banan (på Siris önskemål) och hallon- och blåbärsremmar. Godast att äta ihoprullade som små rosor.

Omflytt

2011-09-01T20:45:00.002+02:00

Flyttar en byrå i pysselrummet, tar bort delar av knopparna på lådorna. De är fina i porslin och ska bli smyckeshängare istället. Skorna på golvet ska bli mina vintertofflor, men än behövs de inte.

I Siris rum ska vi flytta gardinerna från fönstret och istället skapa illusionen av sovalkov. Det blir nog mysigt, med en ljusslinga där också.

I kväll har jag spenderat tid långt från inredning, med träning, dusch och bastu. Så härligt det också!